Rebecca (2020)

Betyg: 2 monument

Vi kan fundera över varför det ska göras en ny version av en redan mycket bra film. Tillför det något nytt? Finns här en annorlunda skildring? Förstås berättelsen på ett nytt sätt? Nej, blir svaret på alla dessa frågor. Istället så blir det en film som skiljer sig från den roman den bygger på genom att Maxim de Winter är för passionerad, Mrs Danvers för modern och Mrs de Winter för aktiv. Hela berättelsen bygger på dessa personers respektive personlighet och då blir det märkligt när de förändras. Det är ändå snygg gjort, med fina dekorer, vackra scenerier och eleganta kostymer. Trots det är de bästa delarna inledningens och avslutningens högläsning ur romanen.

Lisztomania

Betyg: 3 monument

Som om Hase å Tage mötte Jadorowsky och gjorde en film om europeiska klassiska kompositörer. Fånigt, roligt, smått obegripligt men med fantastisk dekor. Vi får följa kampen mellan en sexliberal Franz Liszt (Roger Daltray) och en från början komunistisk och sedan alltmer nazistisk Richard Wagner (Paul Nicholas). De börjar som vänner men slutar som fiender i en kosmisk kamp med musiken som vapen - förstärkt med bomber och kulsprutesalvor. Kanske är det en film om musikens makt med eldsprutande pianon och snabbskjutande elgitarrer, eller så är det en skildring av nazismens framväxt och musikens del i det, eller så är det helt enkelt en fredsmusikal, fast i såfall en ganska udda sådan.

Vi blir införstådda med skillnaden mellan aristrokrati och borgerlighet, blandar ihop ortodoxt med katolskt och får uppleva Ringo Starr som påve. Det är inte jättebra, men ytterst märkligt och i stort sett uppiggande, förutom antisemitismen i skildringen av Mendelssohn. Bästa repliken alla gånger är: "Piss off Brahms!". Märkligast är att Rick Wakeman (som gjort musiken) presenteras som Thor i rollistan, men som Siegfried i filmen.

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Taran och den magiska kitteln

Betyg: 2 monument

En tunn historia som har sin bakgrund i Walesisk muntligt berättande, samlat i Mabinogion. Här finns stora likheter med Disneys "Svärdet i stenen" från 1963, men det är varken lika bra gjort eller lika roligt. En grisskötare som tar hand om en magisk gris utmanar en ond härskare och med hjälp av en handfull udda vänner: féer, en märklig skogsvarelse, en försigkommen prinsessa och en fånig bard, besegrar han ondskan. Men det kräver ett kristuslikt offer - någon måste frivilligt offra sitt liv för de andra. Offerscenen föregriper Frodo och Gollums kamp i Domedagsberget i "Sagan om ringen", men omvänt - dvs de slåss inte, de är vänner, men en måste offra sig. Dock, för att följa kristuslikheten, så är också uppståndelsen en del av berättelsen.

Tunna karaktärer, tunn berättelse med mycket våld och en ondskans herre som är en kopia av Skeletor och skogsvarelsen Gurgi är en söt kopia av Gollum. Intressant är att 80-talet så tydligt lyser igenom med nyliberalismens köp och sälj idéer. När våra hjältar möter de tre häxorna som bevarat den magiska kitteln så blir det varken strid eller magisk kamp, utan ett köpslående. Affärerna framför allt!

Faran från skyn

Betyg: 3 monument

Några ungdomar försöker förgäves få de vuxna i en amerikansk småstad att förstå att de står inför en katastrof. En katastrof som endast kan avvärjas med att allt kyls ner. Vuxenvärldens hånskratt är en del av filmens idé. Känns det igen? Jo, visst är det aktuellt, men filmen är gjord 1958 och handlar om en rosaröd slemklump från yttre rymden som landar i ett skogsområde i stadens närhet. Slemklumpen kan inte besegras, den slukar allt levande i sin väg, men den reagerar negativt på en sak: kyla.

I grunden en mycket fånig historia och ganska illa spelad av vuxna skådespelare i trettioårsåldern som spelar tonåringar. Typisk amerikansk femtiotalsfilm. Men det finns något i ungdomarnas förtvivlan och uthållighet i sin historia som känns positiv. Och när sedan slemklumpen forslas iväg till Nordpolen av Nationalgardet känns det som att "ack vore vi där!".

Nosferatu - Nattens vampyr

Betyg: 4 moument

Det börjar fantastiskt med mexikanska mumier och Popol vuhs musik. Långsamt, vackert och otäckt. Sedan fortsätter det; fortfarande långsamt och vackert, men mindre otäckt. Filmen följer ganska troget sin namne Nosferatu från 1922 och är med sina skuggningar och kameravinklar en hyllning till just den filmen och till den expressionistiska tyska filmeran över huvudtaget. Långsamheten är nog det som stannar kvar. Werner Herzog har aldrig bråttom i sina filmer, tiden är en del av kompositionen. Mest fascinerande är Klaus Kinski som greve Dracula, spröd och stenhård på samma gång.

Vigvatten, korstecken och välsignat nattvardsbröd blir vapen i kampen mot ondskan, men de kan lätt borstas bort eller slungas undan. Den mänskliga civilisationen har inte mycket att sätta emot, fåren och grisarna går ostörda på gatorna, de pestsmittade råttorna härjar fritt och i slutscenen ger sig Bruno Gantz iväg med greve Draculas smitta ut i världen. Ondskan dör inte så lätt!

Bäst är Popol vuhs musik. Helt genialisk!

Bram Stoker's Dracula

Betyg: 2 monument

Filmen handlar i grunden om frälsningen, om att bli befriad från det jordiska och omsluten av Guds godhet. Detta förvägras den unge Draculas vackra hustru av den dogmatiska kyrkan då hon tagit sitt eget liv. Grevens förtvivlan leder till ett hat mot kyrkan, Gud och människorna - men i botten en förtvivlad kärlek och saknad. När han 400 år senare som uråldrig hamnskiftare möter en kvinna så lik hans Elisabeta att de tycks vara samma person är det han som slutligen får känna frälsingen och lämnar sin odödlighet. Vackert på ett sätt, lite förenklat på ett annat.

Det är förvisso, som någon skrivit, ett fyrverkeri av färger och rörelse, men det hjälper inte. Historien är osammanhängande och skådespeleriet håller inte. Anthony Hopkins spelar över, Keanu Reeves spelar inte alls och Winona Ryder övertygar inte. Jag ser med större behållning Nosferatu från 1922.