30 september 2013

Himlen är oskyldigt blå

Betyg: 3 monument
Ja, det finns massor med den här filmen som inte är bra. Jag har hela tiden en känsla av att det kan bli en kalkon precis när som helst. Ändå är det några saker som gör att jag trots allt tycker att den är hyfsat bra, eller åtminstone sevärd. En av dem är förstås den snygga 1970-talsmiljön, med kläder, frisyrer, miljöer och gester. Finns det någon idag som stryker undan den långa luggen på det sätt som vi gjorde då?
En annan av de saker jag gillar med den här filmen är musiken. Ted Gärdestad är alltid Ted Gärdestad och när Moto Boy mot slutet sjunger Young love så är det bara att inse att allt definitivt inte var bättre förr. Men det som gör att jag uppskattar den här filmen mer än jag trodde är ändå den tydliga klasskildringen. Huvudpersonen Martins osäkerhet mot rike kompisen Mickes självsäkerhet. De rika och självsäkra föräldrarnas oförståelse för vad de med sin missriktade hjälpsamhet gör med Martin. Och Martins föräldrar i höghuslägenheten, suveränt spelade av Amanda Ooms och Björn Kjellgren, med sin brun-beiga tafatthet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar