Skuld. Går det att leva vidare med den största skulden av alla, den att vara skyldig till någons död. Jag vet inte. Jag tror inte heller Ingmar Bergman visste, men han ville i alla fall utforska ämnet. Till sin hjälp tog han den medeltida balladen om Per Tyrssons döttrar, i alla fall om vi ska tro på Wikipedia, och ett gäng bra skådespelare. För trots det högtravande och teatrala uttrycket från 1960 är detta en film som det är lätt att leva sig in i. Den är både vackert ljus och obehagligt otäck. Väldigt otäck. Men i slutscenen finns en sorts frid och försoning som jag inte uppfattar som särskilt bergmansk. Och vackert filmat är det också, av Sven Nyqvist förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar